|
SvD 2003-03-01
Det vill till att behärska lyssnandets konst, och tänkandets, när man möter Carl-Fredrik Ekströms måleri. Paradoxalt kan tyckas, då måleri torde vara i främsta hand ögats konst. Här är det vid första ögonkastet fråga om förbryllande krumelurer, icke föreställande någonting egentligen och överraskande nog ofta placerade i ett hörn av den i övrigt vita, tomma duken, klotter som först vid en längre bekantskap får mening och djup för betraktaren, eller snarare etablerar en sorts vänskapsförhållande, rentav skänker en hemkänsla. Samma sak torde förresten gälla konstnären själv under arbetet, han resonerar sig långsamt fram till den slutgiltiga bilden, lyssnar till vad målningen själv har att säga. Ett samtal på likvärdig nivå tar form efterhand. Hos Ekström finns en barnslig direkthet, en flugighet, ett sökande som efterlämnar spår i den färdiga målningen. Det går att ana tankens krumsprång under dukens vita, hudlika hinna, det är möjligt att avlyssna ett pågående samtal. Carl-Fredrik Ekström arbetar i en abstrakt expressionistisk tradition, vars uttryck de senaste decennierna tonats ned. Det är ett måleri som kräver medverkan av publiken, ett måleri som vill upprätta en dialog. LARS-ERIK SELIN Carl-Fredrik Ekström, Aronowitsch, Sturegatan 24, t o m 5 mars. |